Kunskap utan kamp

Man måste ha klart för sig att massorna är de verkliga hjältarna medan vi själva ofta är barnsliga och okunniga, och utan att förstå detta kan man inte förvärva ens den mest rudimentära kunskap.

– Mao Zedong i förordet till ”Landsbygdsundersökningar” (1941)

Ända sedan Gezipark upproret 2013 har den svenska vänsterns ögon till och från vandrat över den turkiska ”vänsterscenen”. Ofta i samband med att de borgerliga medierna bevakar en särskild händelse eller skriver om Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AK Parti). När svenska vänstern ska förstå eller utvärdera det politiska läget i Turkiet och Bakur (norra Kurdistan) görs det av praktiska skäl ofta med hjälp av engelska källor. När språket utgör en barriär mellan människor tar man de källor som finns till hands. Bristen på organisatoriska eller sociala band till de pågående kamperna distanserar oss ännu mer.

Dessutom producerar de kommunistiska partier som står i främsta ledet i folkets kamper extremt sällan material på engelska. Visst håller de en märkbar närvaro i sociala medier och genom sina egna självständiga mediekanaler, men begränsat till de språk i länderna de är organiserade i. En vettig avvägning som säger en hel del om vart rörelsen lägger sina prioriteringar. Men det tomrummet har fyllts upp av en del, i ärlighetens namn, marginella turkiska socialistgrupper. Grupper som lägger mycket tid och energi på att översätta uttalanden för en engelsktalande västerländsk publik. Grupper som oftare ger intervjuer på internationella vänstersidor än de talar med massorna i sin egna kontext. Digital aktivitet har idag en oproportionerlig betydelse för den västerländska vänstern. Därför är det lätt att missta nätbaserad driftighet med ett välutvecklat massarbete. Oavsett hur febrilt du använder dig av sociala medier kan det aldrig vara ett substitut för deltagande i politiska kamper.

Djupgående kunskap om något så komplext som sociala och politiska konflikter kräver att vi är direkt involverade i kamperna. Den kunskap vi bygger våra politiska linjer på är, om de ska vara korrekta, beprövade i klasskampen. Med andra ord föds revolutionära sanningar och kunskap om imperialismen ur kamp med och genom massorna. En fråga bland annat Mao Zedong diskuterat i Om praktiken  (1937):

Om ni vill förvärva kunskap, måste ni delta i praktiken för att förändra verkligheten. Om ni vill veta hur ett päron smakar, måste ni förändra päronet genom att själv äta det. […] Om ni vill lära känna revolutionens teori och metoder, måste ni delta i revolutionen.

Analyser en organisationer gör är därför kopplade till den verklighet de lever i och den kamp de för. Parlamentariska projekt så som nybildade turkiska partiet KP faller därför långt bakom de förbjudna kommunistpartierna. En välpolerad yta är inget negativt i sig, men säger inget om organisationens tyngd och legitimitet hos massorna. Eller framförallt deras kapacitet att utmana och överskrida kapitalisternas makt.

På gott och på ont är det snarare så att de fulare hemsidorna med den minsta andelen engelska antyder vilka som har den stabilaste revolutionära praktiken att luta sig emot. Åtminstone i Turkiet och Bakur.

Ett annat exempel är anarkistiska DAF som snabbt blev alla västerländska anarkisters våta dröm. Anarkismens starka sida har aldrig varit att organisera massrörelser i tredje världen. Historiskt sett har fallet även varit så i Turkiet och Kurdistan. Vilket de själva är först med att erkänna: ”in this region anarchism doesn’t have any tradition or history”. Med en sådan utgångspunkt skulle man kunna tro att det medförde ett visst mått av ödmjukhet. Men istället avslöjar de en hopplöst nedvärderande kolonial blick på Kurdistans arbetarpartis (PKK) historia.

[I]n the beginning, the PKK was not so ideological. It did not grow up as an ideological movement, but as a people’s movement. This is another factor explaining how it has developed in this direction.

Utan ironi menar DAF-medlemmen att PKKs tidigare kommunistiska förflutna baseras på att de ”inte var så ideologiska”. Det är deras omdöme av ett parti som avancerade kurdernas kamp för självbestämmande till en politisk nivå inte ens världens samlade anarkistgrupper, då som nu, kommer i närheten av. Medan turkiska anarkister hade noll påverkan på utvecklingen i regionen och PKK tillhörde en kommunistisk världsrörelse. Vid en tid då stora delar av jordklotet bekände sig till kommunismen.

I en annan intervju framställer DAF i ett naivt romantiskt skimmer hur de avskaffade statsgränsen mellan Rojava och Turkiet. Genom att leda en revolution som krossade den turkiska kapitalistklassen och deras stat? Nej, utan genom att klippa lite taggtråd vid en isolerad punkt.

In the first days of our border watch actions, we cut the wires and crossed to Kobanê together with people coming from Istanbul. […] YPG and YPJ guerrillas saluted our elimination of borders by firing into air. We rallied in the streets of Kobanê. Later, we had conversations with people of Kobanê and the YPG/YPJ guerrillas who defend the revolution. It is very important that the borders between peoples that the states erected were smashed like this.

Klippa taggtråd måste varit något de dumma kurderna inte själva hade tänkt på. Som om civila aldrig flytt över gränsen eller att förnödenheter till YPG/YPJ aldrig transporterats. Gränsen fortsätter naturligtvis vara militariserad av den turkiska ockupationsmakten.

Men är det inte bra att de i alla fall gör någonting? Självklart är små som stora, spontana så väl som planerade solidaritetsaktioner livsviktiga. Det som sticker i ögonen är inte handlingen i sig utan benägenheten att med stora ord blåsa upp en relativt liten aktion. Allt för att imponera på en västerländsk vänsterpublik och vinna legitimitet i deras ögon. Det är att göra en historieskrivning där man förflyttar sig från en väldigt marginell position till händelsernas centrum.

Men DAFs förmyndarmentalitet till det kurdiska folkets frihetskamp överskuggar självklart inte fullständigt deras praktiska och teoretiska solidaritet med samma kamp. Dock nyanserar det deras roll. Och ger oss en distans som västerländska anarkister inte alltid varit förmögna till, speciellt när DAF spred sina bilder från den turkiskockuperade gränsstaden till Kobane. Det finns också något skevt i att både de slovenska anarkisterna och Crimethinc intervjuat ”turkiska anarkister om kampen för Kobanê”. Det vill säga med en grupp som aldrig stridit i Kobane just då kurdiska och turkiska kommunister tillsammans med YPG/YPJ spillde sitt blod för stadens frihet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s